The Blonde City Fox | Life is too short to wear boring shoes
7182
home,page,page-id-7182,page-template,page-template-blog-large-image-whole-post-php,ajax_fade,page_not_loaded,,,,wpb-js-composer js-comp-ver-3.6.12,vc_responsive
 

Stenar i plural?

02 April   |   The Good Life   |   No comment

Sitter vid bordet med ett glas vin och sjunger glatt med i en låt vilken jag naturligtvis kan texten till – vem som gör den? Vem fan bryr sig!

 

Mannen kommer in smådansande även han med ett glas vin i handen – “Älskling! Vem gör låten!!”

 

Jag: Inte fan vet väl jag det!?

Mannen: Lägg av. Men det måste du väl veta!!

Jag: Nej. Det behöver jag väl inte!!

 

Han ställer ner glaset och försvinner snabbt ut ur rummet för att lika snabbt komma inrusade igen, med ett par stenar i handen.

 

Han ställer sid vid änden av matmordet där jag sitter med min laptop och fortfarande glatt sjunger med. Han kastar därefter de små stenarna han har i  handen ut på bordet, likt man kastar tärning, om och om igen.

 

Mannen: Men kom igen nu älskling! Fattar du INTE?! Du måste ju veta vilka dessa är.

 

Jag: Nej. *suck*. Singel? Grus?

 

Mannen suckar. Tar upp sitt glas vin och går uppgivet ut ur rummet.

 

Mannen: Rolling Stones Älskling. *Suck* Rolling Fucking Stones.

 

Men hur fan skulle jag veta det?!

Jag, vi, vill ha vår stad tillbaka.

31 March   |   Just Sayin', The Good Life   |   2 Comments

Det har varit fotboll här i Helsingborg i helgen.
Solen har strålat hela helgen. Vad som skulle bli en fotbollsfest och glad inledning av den allsvenska premiären med en match mellan Helsingborg och Djurgården förvandlades, med start redan i lördags kväll, till en absurd, galen och fullständigt vidrig stadstumult.

 

Jag, vi, bor i Helsingborg. Sundets  pärla. Underbar stad, speciellt sommarhalvåret, då staden blommar ut till en medelhavsstad.

 

Då och då ser jag stadsbussarna cirkulera i staden med HIF’s flaggor fladdrande i fören, och det är åter dags – Hemmamatch. Det vrider sig faktiskt i magen. Det är aldrig trevligt. Jag hatar fotboll utav en anledning – supportrarna.

 

Fotbollen i sig, kan jag se, ger så många glädje, och jag tycker det är fantastiskt och rentutav anmärkningsvärt hur en liten boll kan sammanföra nationer i glädje och spel. Sammanföra vänner och familjer, grannar och obekanta i en gemensam fest! Barn som springer som olympiska kungar längs det gröna gräset i sommarsolen efter att de gjort mål – just då och där äger de världen! Underbart.

 

Men, när hela Helsingborg stängs ned, den allmänna delen av befolkningen drar sig undan och stadens gator fylls av pikebussar, insatsstyrkor, polishästar i murformation, hundar som tuggar fradga och polismän men plastvisir – VAR FAN ÄR GLÄDJEN DÅ?

Jag väljer aktivt att inte gå ut de kvällar det är fotboll, varför? Ja, det fick ni svar på i helgen.

 

I media cirkulerar nu den “tragedi” som träffad Djurgården. En djurgårdssupporter misshandlades till döds vid kärnan i hjärtat av Helsingborg.

 

Detta är helt åt helvete.

 

Jag tänker redan nu klargöra att jag INTE PÅ NÅGOT SÄTT i denna värld tycker att det är okej att en människa, en supporter, oavsett hemmahörande, oprovocerat eller inte, misshandlas till döds. Om någon har missat det faktum att det inte är okej att bokstavligen slå ihjäl en annan människa, påminner jag hett om det nu. Mina tankar går till hans familj. Och alla andra familjer som drabbats denna helg. Alla familjer som var på Olympiastadion för att fira den allsvenska starten, se och uppleva fotbollsglädje med vänner och barn, som istället fick uppleva hot och tumult.

 

Redan i fredags gick media här i helsingborg ut och meddelade att det kommer att bli vad de förväntade något extremt, när de förväntade 5000 djurgårdssupportrarna under fredagen & lördagen skulle inta staden. (Läs artikeln här.) Rögle skulle möta Djurgården i kvalserien på lördags eftermiddagen. Ett dygn senare var det dags för HIF och Djurgården att mötas i den allsvenska premiärmatchen. Och däremellan fanns en lång lördagskväll och natt, en lönehelg, med mycket folk på stan.

 

Söndag morgon möttes jag av en obehaglig facebokstatus från en av stadens lokala pubar, en pub jag själv med familj besöker. En varm och gästvänlig pub där alla är välkomna och man möts av värme och kärlek. De skickade värme och kärlek till de sittande gäster som under lördagskvällen oprovocerat misshandlats av ett tiotal djurgårdssupportrar som oprovocerat plötsligt stormat stället.

 

De hade vid ankomst skrikit “Helsingborgare, nu jävlar ska vi döda er!” och sedan fullkomligt slagit sönder puben, huggit och slagit sittande gäster med flaskor, barstolar, bestick och alla tillhyggen de kunde komma över. Det hela slutade i en fullkomligt raserad pub/restaurang och ett antal personer med svåra skador på sjukhus. Puben blev så pass sönderslagen att de inte kunde öppna på söndagen.

 

Artikeln och bilder om vad som hände kan ni läsa här & här.

 

Redan tidigt på söndagen när vi åkte genom staden var gatorna fyllda av supportrar, poliser, pikebussar och ridande poliser. Hetsande folkmassor bubblade på gatorna och spänningen låg tung i luften, så pass tung att en liten gnista tycktes kunna få allt att explodera.

 

Fotbollsbråk

 

Eftermiddagen och kvällen kantrades av bilder i media på skrikande supportrar, bengaliska eldar, rent hat och blod. På poliser som samlade supportrar och skeppade dem iväg från staden. Bilder på blod på marken där någon hade blivit ihjälslagen fanns plötsligt överallt. Krogar, cafeér och pubar stängde ned, medan huliganer slog sönder allt i dess väg. Kravallstaket kastades in i restauranger, busskurer slogs sönder. Hela Helsingborg blev till en sönderslagen krigszon.

 

Min fråga är varför inte det berättas i media? Huliganer från när och fjärran samt de hörande här, intar staden, och gör en fara för allmänheten i fotbollens namn? Helsingborg är sönderslaget, människors levebröd och liv är sönderslagna, och detta startade redan i fredags kväll. I två dygn har supportrar varit här och slagit sönder vår stad. Visa det som ledde till mordet, visa våldet och hetsandet och vandaliseringen av staden och utav människor. Visa våldet mot både Djurgårdare och Helsingborgare, utav både Djurgårdare och Helsingborgare. Visa allt, inte bara mordet. Hat och hets slutar i död  - Varför får det fortsätta? Varför tillåts det fortfarande utrymme för detta? Det, det skulle jag vilja ha svar på.

 

När i helvete blev det dödligt allvar att sparka på en boll!?

 

Huliganer

 

Är inte detta min stad också? Min sons? Mina vänner? Alla jag inte känner som gör den här staden till vad den är – Underbar. När fotbollen kommer tas det ifrån oss. Detta på grund av att några supportrar i fotbollens namn anser sig ha rätt att med våld förstöra allt i sin väg samt ge sig på alla som inte tycker som de.

Detta är inget nytt, detta har pågått länge nog för att det för länge sedan skulle ha skapat handling, ett agerande mot detta.

Man vet precis vad som skall hända. Om och om igen får detta fortgå. Hur kan detta, som jag anser är ett samhällsproblem utav högsta grad, få lov att fortsätta?!

 

Jag, vi, vill ha vår stad tillbaka. 

Tennisbollar i krabbklor

30 March   |   The Good Life   |   No comment

Vaknade på lördagsmorgonen av att min son nöp mig i kinden. Hårt.

 

- Jag vill se på barnprogram mamma.
- Och du var tvungen att nypa mig i kinden för det!? Det gjorde ju ONT!!

 

- Men du sov ju?!

 

Sen klev jag upp, satte på tv’n och gjorde kaffe.

 

(Sidospår)
Alltså – Var fan gick allt åt helvete?! Hade jag gjort så mot min mamma hade jag fått husarrest tills jag var 42, ingen mat på tre veckor, i fortsättningen fått fantisera fram mina egna barnprogram för att mamma hade bränd upp tv’n i vedspisen samt hade jag även fått samma utskällning av min mormor nästa gång jag träffade henne. Och MORMOR ville man INTE ha en utskällning av. Inte utan vitlök runt halsen och vigvatten i sprayflaska. HELL NO. Man gjorde inte mormor arg. Inte någonsin. 

 

Dock visste man knepen för att få sin vilja fram, så som att fråga mamma om lov medan hon sov, för då sa hon alltid ja. (Dock fick man göra det fort så att hon inte vaknade.. ) Och fick man inte sin vilja fram plockade man vilda hallon i skogen och sa att man hade rensat ur all mask (ja, det finns ibland mask i vilda hallon, bara att plocka bort) och serverade mamma en stor talrik maskhallon med mjölk. Och grädde.

Hämd – När den är som bäst.

 

Förlåt mamma. Men det kändes så bra just då. 

 

Morgonen fortsatte med sedvanlig tennisträning med trettioelva fyraåringar. Ja, det stämmer – ljudnivån är precis den du föreställer dig. Klockan NIO på morgonen. Varje lördagsmorgon.

 

Jag tänkte mest på att de där krabborna jag såg igår förmodligen äter barn i den storleken. Till frukost. Och brunch. Och att barnen i sådant fall förmodligen skulle springa runt ungefär som de gjorde nu om krabborna jagade dem.

 

Fyraåringar på tennisträning – Fyraåringar jagade av psykotiska krabbor – Same same.

 

Jag kramade en av de superbarnvänliga skumgummitennisbollarna och tänkte att det måste vara så här mitt kranium måste kännas när en av de psykotiska krabborna krossar det med sina djävulsklor.

 

Känner så här i efterhand att min bilden av mig som förälder, tittandes på en skumgummitennisboll totalt skräckslagen, inte kanske gav de andra föräldrarna den bästa bilden av min psykiska hälsa. Fan Också.

 

Förlåt kära andra föräldrar. Jag är inte en fara för era barn. Jag har bara ett litet problem med några krabbor. Ah, just det, de kommer att ta över världen. Så ni vet. Och de kossar era kranium med sina djävulsklor lika lätt som vi klämmer ihop barnens skumgummitenniskbollar på träningen. Rätt scary om jag får säga vad jag tycker. Så, nu vet ni. Jag är bara orolig för vår civilisation. Inte psykiskt, ja, ni vet..

 

 

 

 

Men. Amen va fan. det där blev ju inte.. Heller.. Bra..
Fan Också!!